Snart har jag käkat Low-carb-high-fat-meny i två månader och morgonens uppstigning på vågen visar inga uppseendeväckande resuktat. Minus 3,5 kg på så lång tid är på tok för dåligt.

Allt annat är ju hårt resultatstyrt nuförtiden så man är väl lite miljöskadad. Vore det en ekonomisk rapport i ett affärsdrivande företag skulle antagligen min anställning hänga på en skör tråd. Och sköra trådar törs man inte riskera i min viktklass. Men eftersom jag alltid månadshandlar när jag fått lön är maten egentligen redan planerad och inköpt fram till den 25;e. Så jag hänger väl i till dess så kanske jag får hitta på nåt annat sätt sen.

Det enklaste vore förstås att acceptera sin övervikt och lära sig älska sina extrakilon. Eller åtminstoner tolerera dem!

Det är ju trots allt njutningar som har placerat dem på min kropp.

Men problemet är ju att de är för många och börjar få lite för stor makt. De sätter en massa gränser för vad jag kan, vill och orkar och det är det jag inte tycker om.

Så vad blir det istället då? Hmm... det lutar åt nåt jag kan och vet fungerar. Tar nog fram mina gamla häften från Viktväktarna anno 1999 och följer dem istället. Vilket betyder farväl till smör och grädde men "välkommen åter" till frukt, potatis samt rimliga mängder bröd, pasta och ris. Sockret fortsätter att stanna utanför min mun och mage liksom öl och andra tomma kalorier.

Sen måste jag ju få bukt med det där djuret som bor i min ryggrad och som vissa kallar "latmasken". För om jag ska vara alldeles uppriktig så är det han/hon som hindrat mig från att röra på mig mer som jag också hade lovat mig själv. Egentligen handlar det ju bara om vanlig enkel matematik årskurs ett till tre. Se till att förbränningsapparaten har större utgifter än inkomster! Låter så enkelt men är så svårt...

Så jag kör lite skräckpropaganda för att försöka skrämma mig själv till disciplin. Man, "femtio-plussare". skiftarbete och övervikt är alla faktorer som förkortar ens liv, statistiskt sett, intalar jag mig. De två första kan jag ju aldrig ändra på, skiftarbetet VILL jag inte byta bort (Jag är ju småsnål också jämsides med alla mina andra fel och brister) så då är det bara extrakilona jag egentligen kan jobba med.

Det var hockeyafton igår kväll och jag följde webradions sändningar från Timrå-Karlskoga. Borde väl egentligen ha varit på plats och skrikit mig hes men nuvarande finanser tillät inte riktigt det.

Nu gick det ju någorlunda ändå även om jag inte ser 2 poäng av 3 möjliga som nån större framgång. BIK är ett av de lag vi ska ha tre pinnar mot på hemmaplan om vi vill visa oss värdiga elitserieplatsen.

När matchen var över tittade jag på upplösningen i de två SM-semifinalerna och grät en skvätt (bildligt talat) över att inte mitt kära TIK figurerar där i år. Men jag kunde ju enkelt konstatera att med det spel mina hjältar presterat denna vinter hade de inte haft nåt alls att hämta mot nåt av de lag jag såg igår. Bara att hoppas de grejar en av de två första platserna i kvalserien och att det sen inträffar nån sorts ekonomiskt mirakel (eller ett sportsligt) som gör att de får ihop ett starkare lag till nästa vinter.

Som så ofta förr när jag bloggar har jag tvättstugan och eftersom jag nu hör den förhistoriska tvättmaskinens centrifug snurra i källaren rakt under mig börjar det bli dags att avrunda och ge sig ner för att hänga tvätt. Sen ska jag fixa frukost. Det blir en liten sallad idag gjord på räkor, ägg och majonnäs samt div. grönsaker.

Och därmed tillönskas den lilla men trogna kretsen av ordbrukare en angenäm fredag i Hedemora, Visby, Askersund och Vittangi. Var rädda om er så ses vi igen. Kanske redan senare idag eller om 3- veckor. Den som lever får se...