Ibland blir man varm i hjärtat även på den taggtrådsomgärdade bunker som är min arbetsplats. Sen nästan två år har jag, som huvudskyddsombud, drivit frågan om ny matsal/pausrum i fabriken. Den används dygnet runt, året runt av 20-talet människor och har inte renoverats sen första halvan av 90-talet. Och då ska man även veta att vi som använt lokalerna under dessa år ofta är både dammiga, svettiga och skitiga då vi kommer in för att vila eller äta. Betydligt mer slitage än vanliga personalrum alltså.

Det finns en lokal som inte använts på nära 3 år nämligen den där jag tidigare huserade med mina dåvarande arbetskamrater fram till att ombyggnaden av fabriken kommit så långt att man organiserade om personalen. Då stängdes vår matsal fast den var i mycket bättre skick än den vi flyttades till.
I den gamla fanns dessutom fönster ut mot världen även om utsikten bara är en bergvägg och fabriksområdet. Men man såg i alla fall solen och om man gick ut på balkongen kunde man känna vinden och någorlunda frisk luft.

Men vi stoppades tillbaka in i de lokaler som funnits i evigheter och som ligger mellan två långa fabrikshallar och helt saknar fönster. Man visste alltså int eom solen gassade eller om det regnade småspik.

Så jag började driva frågan om att flytta ut oss till den lokal som är så mycket trevligare varje månad i skyddskomittéen. Men fick ständigt nej från verksledningen. Först tycket de att det skulle bli för dyrt eftersom lokalen måste byggas om en aning. Sen hävdade de att nuvarande lokaler skulle främja samarbetet mellan operatörer och tjänstemän eftersom dessa har sina kontor alldeles intill. Och DE har självklart fönster på sina arbetsrum!

Jag talade då om för dem att det samarbetets framgång eller motgång beror på HELT andra saker än hur nära vi sitter varandra. Deras attityd mot oss t.ex som lämnar mycket i övrigt att önska.

I höstas gjorde jag ett sista försök sen en skyddsombudskollega hittat några rader i arbetsmiljölagen om hur personalutrymmen ska vara beskaffade.

"Om möjligt skall möjligheten till utblicck finnas" stod det och jag påpekade för vår verkschef att den möjligheten ju faktiskt uppfylls av de lokaler vi ville ha men fick nobben om igen.

Då beslöt jag och mina kolleger att be vår fackordförande om hjälp. Vi visade honom lagtexten och han svarade med att omedelabrt begära förhandling i frågan.

Och nu vann vi! Eftersom företaget fick veta att om de sa nej skulle han kontakta arbetsmiljöverket eftersom de bröt mot lagen.

Vi var självklart glada men varje gång vi mötte företagsledningens medlemmar passade några av dem på att ge oss syrliga gliringar om hur mycket vår tjurighet skulle kosta företaget. Det var alltså en gigantisk prestigeförlust för dem och det sved att vår envishet till sist hade segrat. Det finns många exempel på såna gliringar i alla möjliga sammanhang. Bl. a har de "hotat" med att hålla inne en del andra utgifter p.g a detta.

Men idag fick jag njuta segerns sötma på allvar! Jag har varit på möte i företagets högsta organ i skydds- och miljöfrågor, den centrala skyddskommittéen. Eller CSK som vi säger till vardags.

En punkt på dagordningen var rapport från vad chefen för skydd och säkerhet kallade "2 000 000 kr-projektet". Ja, just det, inom citationstecken och allt. Bara det en ny gliring om hur dyrt det blir!

Mötet hölls på engelska eftersom vår italienske vD var närvarande och han talar inte svenska och ordföranden presenterade punkten med en syrlig ton och kommenterade igen kostnaden.

Då säger företagets högsta överhuvud ungefär att: "Nu får ni sluta att gnälla över det här! De nuvarande lokalerna är en skam för företaget. Om jag skulle guida en gäst här skulle jag inte vilja visa upp dessa nerslitna lokaler. Sätt istället fart och se till att det blir kalrt för inflyttning snart. Det går alldeles för sakta!"

Jag kunde ha jublat.

Jag kunde ha gjort vågen alldeles ensam.

Jag kunde ha applåderat och rest mig upp för att visa min aktning och respekt.

Men jag nöjde mig med ett belåtet leende samtidigt som jag tackade honom för hans ord och sa att jag var överlycklig att höra honom säga så efter att ha stridit i nästan två år för att få igenom flytten. Då tittade han på mig och frågade vem som hade stoppat det.

Diplomatisk som jag är saltade jag inte i deras sår utan sa bara att det kan de själva berätta. Jag var bara så tacksam att han, av alla människor, stod på min sida till 100 %.

Möjligen kommer jag på nåt sätt att straffas även för detta förr eller senare. Inte officiellt såklart men i form av att bli motarbetad i ännu fler frågor. Men i så fall så tar jag väl det då. Jag bjuder på det helt enkelt! Det kan få kosta lite att få uppleva ett Halelujah moment.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som de flesta av mina trognaste ordbrukare redan vet så funderar jag en hel del över likheter och skillnader mellan Sverige förr och nu, mellan Sverige och världen. Och då framför allt skilnaderna mellan oss och USA. Och jag vill, för död och pina,...

Nästan nyss var det vinter. Sen kom våren smygande på tårna men motades ut av senkommen snö igen. Som inte stannade så länge utan försvann på några dagar. Men man hann knappt ens njuta av våren för de senaste tre dagarna har vi haft nästan sommarvä...

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar från Krister. Han skrev att reklamen spaltade upp min blogg alldeles för mycket. Jag svarade lite uppgivet att jag var medveten om saken men inte visste vad jag skulle göra åt det. Det vet jag nu. Och har ...

Succé även igår i hockey-VM för vårt käraste landslag, Tre Kronor. Igår var det Tysklands tur att få en lektion i "hur den svenska grisen biter". Citatet vet jag inte varifrån det kommer men jag gillar att använda det emellanåt. Det blev rena, rama...

Den trettonde idag. Men inte fredag den trettonde som jag hade som rubrik på mitt hittills enda blogginlägg för detta datum. Lite märkligt att det bara finns ett eftersom jag redan för två år sedan satte upp målet att varje datum på året skulle inneh...