Det är sorg idag hemma hos mig. Min fyrbenta sambo (som jag ofta kallat henne här i bloggen) har gått ur tiden, 18 ½ år gammal.

Hon har varit lite hängig ett tag och börjat pinka lite varstans där hon inte gjort det förut. Sista veckorna verkade hon desutom ha lite svårt att gå men det trodde jag berodde på ålder och slitna höftleder.

Så imorse ringde jag veterinären och beställde tid för en undersökning. De frågade när jag kunde komma och jag sa "när som helst den här veckan" eftersom jag är ledig. Jag fick tid på fredag eftermiddag.

Men vid halvtvåtiden ringde de upp och frågade om jag kunde vara där om 20 minuter - de hade fått ett återbud.

Så vi åkte iväg, jag och Daisy, och som vanligt protesterade hon mot det befängda i att åka bil. Något hon aldrig gillat.

Framme hos farbror doktorn fick vi komma in gansla fort och han började med att lyssna på hennes hjärta. Med rynkad panna berättade han nästan genast att hon var i väldigt dåligt skick och övergick till att känna på hennes mage. Då han nådde in mellan bakbenen skrek hon rakt ut så de gav henne bedövning för att kunna undersöka ordentligt. När den verkat kände han efter och sa sen att det fanns fullt med små knölar därinne (troligen c-ordet) och såg sen allvarsamt på mig.

-Det mest humana vore att låta henne somna in genast, sa han sen. Hon är ju redan bedövad. Knölarna i underlivet vet jag förstås inte vad det är men redan hjärtfelet är skäl nog att inte förlänga hennes lidande.

Jag blev nog lite paralyserad först men så frågade jag vad han skulle gjort om det varit hans katt. Han svarade direkt och utan tvekan att han skulle ha avslutat hennes plågor. Så jag kände att det var det enda beslut jag kunde ta.

Vi fick då flytta in i ett annat rum där persiennerna var fördragna och det brann levande ljus. Jag satt där med Daisys högertass i min hand medan jag klappade henne och prtatade lugnande. Och... det kändes faktiskt som om hon var tacksam att jag hjälpte henne bli fri från plågorna.

Ett tack till veterinärkliniken som gjorde dessa sista minuter till något vackert och fint. Givetvis kommer jag att sakna min följeslagare sen så många år men jag vet också att hon inte plågas mer och det känns bra!

Nu försöker jag intala mig själv och mina sörjande barn att hon ändå fick ett väldigt långt och (tror jag) lyckligt liv. Vara glad över att hon funnits istället för att sörja över att hon är borta. Tack, Daisy för de 13 år du gav oss!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som de flesta av mina trognaste ordbrukare redan vet så funderar jag en hel del över likheter och skillnader mellan Sverige förr och nu, mellan Sverige och världen. Och då framför allt skilnaderna mellan oss och USA. Och jag vill, för död och pina,...

Nästan nyss var det vinter. Sen kom våren smygande på tårna men motades ut av senkommen snö igen. Som inte stannade så länge utan försvann på några dagar. Men man hann knappt ens njuta av våren för de senaste tre dagarna har vi haft nästan sommarvä...

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar från Krister. Han skrev att reklamen spaltade upp min blogg alldeles för mycket. Jag svarade lite uppgivet att jag var medveten om saken men inte visste vad jag skulle göra åt det. Det vet jag nu. Och har ...

Succé även igår i hockey-VM för vårt käraste landslag, Tre Kronor. Igår var det Tysklands tur att få en lektion i "hur den svenska grisen biter". Citatet vet jag inte varifrån det kommer men jag gillar att använda det emellanåt. Det blev rena, rama...

Den trettonde idag. Men inte fredag den trettonde som jag hade som rubrik på mitt hittills enda blogginlägg för detta datum. Lite märkligt att det bara finns ett eftersom jag redan för två år sedan satte upp målet att varje datum på året skulle inneh...