Igår skrev jag lite om återbetalning av den där oskäliga skatten som staten till slut medgav att vi måste få tillbaka. Så nu väntar jag bara på att slantarna ska rulla in på kontot. Så jag får betala ikapp det jag planerat.

Har suttit en stund vid datorn och haft Facebook öppet. Där glimtar det ideligen fram små inlägg från glada 57;or som fått sina pengar. Men på min Kivra-site är det fortfarande tyst.

Nu vet jag i och för sig att man sagt att återbetalningen skulle ske under hela veckan med start igår. Så jag kanske får vänta till fredag eftermiddag, i värsta fall.

Så jag försöker intala mig själv att "den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge". Och att jag kanske är lyckligt lottad som har mitt glädjetjut kvar att se fram emot.

Men jag kan inte hjälpa att då och då kommer istället tanken att; "Den som väntar på nåt gott väntar ALLTID för länge!"

På samma gång som den där lilla avundsjukan mot de där som redan fått sitt. Typ... Varför få de men inte jag?

Barnsligt? Jovisst. Lyxproblem? Absolut! Onödigt gnäll? Jadå, det förnekar jag inte heller.

Förståndsmässigt vet jag såklart att det inte är någon "ko på isen". Att pengarna kommer och att några timmars eller dagars ytterligare väntan inte dödar eller ens skadar mig.

Mat finns för bra många fler dagar än för veckan ut. Jag har både tak, golv och väggar till skydd mot väder och vind och jag har min lilla fyrbenta sambo som gärna piggar upp mig.

Dessutom ligger det tre oöppnade dosor snus i kylen så inte ens det riskerar jag att bli utan.

Kontanta medel är det dock väldigt tunt med. Under resan till Småland visste jag ju att de här pengarna var på väg snart så därför snålade jag inte utan kostade på mig att äta gott de gånger vi käkade på resturang. Tankade dessutom sonens bil lite mer än jag egentligen behövde. Därför är det knalt på kontot tills återbetalningen kommer.

Lite grand hjälpte det faktiskt också att få skriva av sig tankarna. Även om jag vet att knappast någon av läsarna är särskilt intresserade av mina små futtiga bekymmer. Som ju egentligen inte ens ÄR bekymmer utan bara otålighet.

OM... om jag får dem idag innan kl.16 eller så, tror jag att jag ska fira med att beställa Thaikäk från ett ställe i stan som har både humana priser och väldigt god mat. Kanhända blir det ett glas vin också i så fall.

Sen... undrar jag när handeln ska låta de sänkta drivmedelspriserna märkas i sin prissättning på framför allt maten.

När priserna steg på bensin och diesel skyndade de sig ju att lägga på krona efter krona för att kompensera sig för ökade kostnader. Men nu är det länge sen bensin och disel kostade 23-25 kr och ännu har jag inte sett några sänkningar av priserna tack vare detta.

Det är ju det som är det märkliga med ekonomiska kriser. Att vissa kan berika sig på dem medan andra får betala.

Och det är alltid (eller oftast i alla fall) de som är längst ner i näringskedjan som ska stå för fiolerna så att inte de rika drabbas.

Så... Fattigdom, svält och undernäring finns inte därför att det saknas resurser att föda alla.

Det finns för att vi inte kan mätta de redan stormrika på pengar och makt.

Dit hör förstås varken ni eller jag, kära ordbrukare i Vittangi, Hälleforsnäs, Ystad eller Glimåkra. Vi är den där stora grå massan som får bära de andra på våra axlar, ekonomiskt sett.

Ha en fortsatt fin tisdag!

Vi ses!